19 dagar kvar! Får glädja mig åt att jag har en del att förbereda. Det är verkligen kul och det känns riktigt bra! Idag har letat fram en valpsäng jag har gjort för ett tag sen, den kommer till användning nu.

Hur som helst skulle jag och pappa börja bygga på släpkärran som jag nämnde i förra inlägget. Jo, vi skulle börja, ja... Det gick ju då inte riktigt som vi hade tänkt, så vi lastade grejerna och körde in till pappa jobb istället. Där gick det mycket bättre!

Efter att ha byggt "stommen" till kärran körde vi till Eko. Jag gick såklart till djuravdelningen... Jag inhandlade två leksaker, ett ben och ett underlägg till Molles skålar. Jag skulle betalassjälv, men pappa bjöd på det idag. Tack pappa, jag älskar dig!

När vi kom hem stod maten på bordet, mums! Men innan jag kunde äta var jag ju såklart tvungen att lägga de nya hundprylarna på sin rätta plats. Och kan ni gissa? Mamma hade sytt en dyna till valpsängen som jag bad henne att göra. Jag verkar visst sätta alla i arbete. ;) Men som sagt, all engagemang uppskattas! Tack mamma, jag älskar dig!

Sängplats & matplats - check!    

20 dagar kvar! Tiden gång långsamt. Igår var det exakt tre veckor. Jag skulle för tillfället kunna tro att den som väntar på något gott längtar alltid för länge, men så är det nog inte... 

Ändå känns det nära. Jag har börjat förbereda en hel del inför Molles ankomst. Idag har jag till exempel storstädat mitt rum. Ja, verkligen STORstädat! Jag trodde aldrig att jag skulle bli klar, det blev ju bara stökigare och stökigare. Nu känner jag mig hyfsat färdig, har trots allt en del att plocka undan imorgon.

Det var det, städning. Inte det roligaste. Men något som är roligt är att pappa har börjat skissa på en släpkärra som han ska göra till mig och Molle. Riktigt kul att andra engagerar sig, jag har ju ändå väntat i sådär åtta år efter en egen hund. 

Jag börjar ett nytt liv och det känns underbart, men hela tiden finns längtan och saknaden efter dig, Tyson. Du visade mig vägen till mitt liv. Och det ska du ha klart för dig, att jag är evigt tacksam för den tiden jag fick spendera tillsammans med dig. 

Du anar inte vem du är - du anar inte vem du kommer att bli

Igår var en alldeles speciell dag, men sjukt nervös. Halv sex satte sig Welinfamiljen i bilen med en massa förhoppningar, jag hade det i alla fall. Vi var på väg till Klippan. Det blev en låång bilresa, men till sist hittade vi. Vi klampade in i en lägenhet och möttes av Petra som var mycket trevlig! Hon visade oss in till nio små underverk som var i full galopp. Herregud, hundar överallt - underbart! 

Petra visade vilka valpar det fanns kvar att tinga. Jag kunde inte släppa "hane 1" ur sikte, han var ju för gullig! Jag tog upp honom i famnen. Han tittade på mig med sina valpögon, drog mig i håret och lyfte sådär klumpigt med tassarna upp i luften. Mållös. Det kändes som om det var ett svårt val, men nej, inte nu längre. Han fick det bli - först ut, en riktig liten tjockis :) Pappa har redan börjat reta honom. Han tycker att han ska heta Nasse, eftersom han tycker att det lilla livet ser ut som "en riktig liten grisakulting"... Men nej, han får heta Molle! 

Nu räknar jag ner - 3 veckor och 1 dag innan jag får komma och hämta min lilla sötsak!

Nu kan jag bara vänta & längta, detta kommer bli kanon! 

Ingen dag är lik den andra, precis så som det ska vara. Men ändå är inte det intressanta vad jag gör från dag till dag, nej. För mig är det intressant mina tankar. Vi har alla en inre röst, men man behöver inte tala för visa omgivningen vad den har att säga. Vi har hela tiden ett val, två vägar att gå. Kanske har den ena ett starkare motstånd, kanske inte. Vi vet inte förrän vi har testat. Jag har en dröm – och den tänker jag följa. Min egen dröm, som ingen kan ta ifrån mig. Jag fick konstaterad att om jag vill bli något, kan jag bli det. Vill jag jobba med något specifikt arbete, kan jag det. Bara jag satsar! Då började jag fundera, min inre röst började tala.  Jag valde mellan två vägar – den som ger mig bättre förutsättningar och den som är min egen dröm. Nu har rösten fått sagt sitt och istället tänker jag följa mitt hjärta.

Även om jag vill få tiden att gå, är det underbart att längta. Nu är det nära. Inom några månader kommer jag att leva i min alldeles egna dröm. Det är känslan jag längtar efter, hur jävla underbart jag kommer må. När min bästa vän var tvungen att lämna mig, tog han med sig en del av mig. Utan delen kommer jag inte att bli hel. Det är liksom något som saknas. Längtan efter känslan att känna mig hel igen är otrolig, men så sjukt overkligt. Om jag inte nu kan tro att det är sant, hur ska jag kunna göra det då? Frågan är ställd.  

Älskbart